Rödskinn i Issan!

 

Det har nu gått ca 6 mån sedan sista isättningen av röding gjordes i Issan. Har det givit något resultat i form av rödskinn på kroken? Rykten säger så, men några officiella rapporter verkar vara svårt att kunna presentera här i detta forum? Varför är det ingen av alla som fiskar i VFOFs vatten, som tycker att det skulle vara kul att få läsa lite om napp och nytt? Det är lika gratis som namne publikation som jag växte upp med. Minns när nya nummer av Napp & Nytt släpptes. Det vallfärdade fiskeintresserade till närmsta fiskebutik för att få ett nummer! Men tiderna förändras. Nu sitter du vid datorn och läser det senaste Uppsnappat! Tack vare författarens research så kan vi trots minimala rapporter ändå få lära oss lite om Issans del av föreningens vatten. Ha en trevlig läsning!

 

I Issan har det aldrig naturligt funnits ädelfisk, trots att den är känd för sina underjordiska källflöden, som skulle kunna ge den kallare temperatur i sjön som röding trivs med. Abborre, gädda, lake och grammofonstift, var den dominerande populationen innan nu sjön också har blivit fylld med röding. Sjön gick länge under namnet ”Trollsjön”, eftersom källflödena gjorde isen oberäknelig från dag till dag. Vid ”Trollsjön” uppfördes stugor genom utskogen från bl.a. byarna Hönsarvet, Domnarvets by, Kälarvet och Islingby. Grunden lades genom 3 släkten och fäbodar från 15-1600-talet. Lite senare hittade Lars även dit och det närmaste rödskinn man kan tänka sig var väl när han och barnen lekte indianer. Leken var då lättare för rödskinnen att utöva på land, då Issan saknar rinnande tillflöden för annan lek. Leken tog tydligen också lång tid för Lasse att fullfölja varför han vid mer än ett tillfälle blev sen med sjösättningen av ekan! Ny istid hann starta om man uttrycker sig så…

 

Ekor har annars fungerat som billig och bra fiskevård i Issan. Uttjänta sådana fylldes med ris och kvistar, för att sedan också fyllas med sten och gå till botten som en väl samlad risvål. Är det någon som nu gör risvålar i sjöarna? Billigt och effektiv fiskevård! Passa på nu medan man kan gå ut på isen. Snygga upp runt stugan. Samla ihop kvistar och grenar och lägg dom med någon tyngt på isen, så sköter naturen resten. Fisken får skydd för sin rom och småfisken har något att gömma sig i. Hur skall grammofonstiften (läs små abborrar) kunna bli större då? Svaret är faktiskt att fiska mer! Måhända har vi Issan som ett exempel på denna teori. Issan var från början en sommarfiskesjö. Gäddan t.o.m. styrde semesterplaneringen för dem som tillbringade sin lediga tid vid någon av stugorna. Under vinterhalvåret förekom det näst intill inget fiske alls på sjön. Det fanns ingen väg till Issan före 1962. De få människor som besökte Issan vintertid, gick från den befintliga vägen efter Valsansjöarna, över sluttningarna på Issklack fram till den övre sjön i Valsans vattensystem. Det fångades alltså inte mycket fisk på Issan under långa perioder, även om de som fångades vid tillfälle hade krokats i stjärtfenan och därför kändes tyngre, så levde begreppet ”grammofonstift” kvar än i modern tid. Det blev helt enkelt för mycket fisk i sjön. Maten räckte inte till och fisken blev aldrig stor! Köp fiskekort, fiska mer, så kanske vi inom inte allt för lång tid kan få läsa om storfångster i Issan och de andra sjöarna inom VFOF.

 

Båtnyckeln i väntan på värmen!

 
Efter 1962 blev alltså Issan lättare tillgänglig genom vägen från Duvnäs. Vinterfiske blev mer tillgängligt utan att man behövde vandra från Valsanvägen. Jag och några kompisar genomförde under några år, för oss en tradition lika viktig som julottan är för andra. Vi fokuserade på att ta julgäddan och ett år bestämde vi oss för att hämta den från Issan. Rolf hade både införskaffat en ny isbill och även målat den, samt försett den med en ögla av snöre, som senare skulle visa sig vara av helt avgörande betydelse! Några gäddor blev det allt och om abborrarna kallades grammofonstift, så kanske de gäddorna vi fick kunde kallas pickupen? Det bestående minnet från den juldagen är dock när Kent fick tag i den nymålade isbillen och skickade ner den i sjön, utan att ha öglan av snöre runt handleden! Som tur var så var det inte djupare på stället än att han med isborren kunde nå och lirka fast öglan av snöre runt skären och med ett leende lyfta upp isbillen till dagsljuset igen.

Leende hade definitivt inte Janne då en av deltävlingarna i vår kommunkamp avgjordes till min fördel på Issan. Vi hade suttit på behörigt avstånd och trugat grammofonstiften i några timmar, då Janne lämnade sin plats och kom till mig för att kolla läget. Precis som han närmade sig så började det nappa för mig. Inför hans ögon kunde jag kroka 6-7 stycken abborrar! Är det möjligen så att man inte behöver gå så tyst på isen, utan att Janne med sina steg motade fisken mot min pirk? Han hämtade sig aldrig den dagen, efter detta faktum!    

 

I sista stund får jag nu in trovärdiga uppgifter från Issan om rödskinnens närvaro. Det har krokats ett ansenligt antal av den varan, men möjligheterna att kroka fler från isen minskar nu i snabb takt genom att isen börjar bli hårt ansatt av vårvärmen. På ett flertal av de fångade rödingarna har man konstaterat skador av hugg från större fisk. Går det månne någon riktigt stor gädda i Issan? Det kanske är dags att åter planera semestern efter gäddornas huggperiod…?

 

Ta det nu försiktigt med isfisket. Isen kan verka tjock, men är den pipig så har den ingen bärkraft, hälsar Totto.