Huggvänliga Janne-viken!

 

När isen släpper och temperaturen stiger i våra vatten, går gäddorna in för att leka och öringen börjar sin jakt på siklöja och nykläckta insekter. Då vaknar även Janne och hans kompis som åter har sänkt ner sin eka i sjön, efter att isen släppt runt båthuset och vinterförvaringen.

 

En vårkväll i april får vi se de första tecknen på att värmen börjar bli den rätta. Det ligger några enstaka insekter på vattenytan. Närmar oss försiktigt ett område där vattenytan bryts av jagande fisk. Funderar en kort stund om man skulle kasta föröver eller fortsätta åka tvärs över området och avvakta att draget passerar akterut över de jagande fiskarna? Ännu vet vi inte riktigt vad det är för sort? Skrämmer vi dem genom att passera över? Frågetecknen verkar bli fler och fler. Vaken försvinner för att senare visa sig på en helt annan plats! Vinden mojnar och sjön ligger snart helt spegelblank. Nu behöver man inte bli lurad av en vågkam och tro att det är fisk som vakar! Tänk vad fantasin kan sätta sprätt, då man så gärna vill se både det ena och det andra, i andra änden av linan.

 

För flera år sedan myntades ett uttryck, som satt sina spår ända ner i Östergötland. Undertecknad hade besök av Roger och vi tillbringade en solig eftermiddag och kväll på Valsan. Precis när solen börjar nudda grantopparna i väster, fick jag napp. Det ryckte lätt i spötoppen och jag vände mig om för att just se en öring hoppa, med solnedgången i bakgrunden. Vad vackert det kan vara! Konstaterade då för Roger att ”-Det bästa med den fiskens hopp, är att den sitter i andra änden av min lina!” Efter ett antal rusningar under intagningen, kunde vi landa en vackert spolformad öring med oskadad stjärtfena. Det behöver inte vara stor fisk om stjärtfenan inte slipats ner i en kasse, för att man skall få en minnesvärd kamp.

 

Kamp har jag och Janne också utövat i flera år. Vi kallade den Kommunkampen av naturliga skäl. Det utdelades diplom i flera år till silverplatsen, segraren fick äran. När Janne efter flera år lyckades knipa första platsen, blev det helt plötsligt även viktigt att erhålla något mer är bara äran. Konstigt? Just nu vilar Kommunkampen, men träffas och fiska gör vi ändå. Med Janne händer det också saker som kan bli bevingade och leva i många år. Denna gång i april, fick jag låna ut min flytoverall, eftersom Janne bara hade torkat utsidan på sin, om man uttrycker det så, efter att den tvättats! Väl i båten, så konstaterar Janne att det luktar tjära så gott och undrar då vad jag strukit det någonstans? Han kollar runt vid båthuset innan jag får upplysa att det är årorna som han håller i, som fått detta skydd. Ett tips för allt du har i trä vid sjön. Johanssons Träolja med Tjära, från Vanbo (Krylbo). Vackert och luktar gott!

Hur gick det nu då denna vårkväll i april? Ett lätt ryck konstateras i Jannes spö och efter en kort kamp, med få rusningar, lyfter Janne in öringen över håven som jag håller i och precis då den lossnar, lyfter jag håven. Äntligen har Janne fått se och landat en Valsanöring. Platsen heter nu ”Janneviken”. Bildbevis bifogas. Det är Janne till vänster på bilden!

 

Uppmaning!

Har du själv någon fiskehistoria att berätta från Valsan, så maila ditt bidrag till Webmaster. Historien behöver inte vara färdigskriven, utan det räcker med lite fakta och detaljer. Gärna någon bild om det finns? Du står för sanningshalten i uppgifterna och storfiskare som vi är allihop, kan vi ju skarva, lägga till och dra av som vi känner för. Ren fakta finns på de övriga sidorna för VFVF, men under denna rubrik ”Upp(s)nappat”, kåserar vi lite mer lättsamt och kan offentliggöra både fiskeönskningar och fantasier.

 

Till sist ett tänkvärt tips, levererat av Rolf: ”Störst chans att få fisk, är att ha grejorna i sjön!”